Färden fortsätter allt längre norrut i vårt avlånga land. Resan går mestadels längs Inlandsvägen med diverse avstickare än hit än dit. Nästan alltid är det själva resan som är målet för dagen. Sällan planerar vi långt innan vart exakt vi ska hamna när dagen lider mot sitt slut.
Under den här etappen hann vi spana både efter lite övergivna byggnader, besöka heliga platser och inte minst söka efter Sveriges hemligaste militära projekt.
Sanatoriet i Sandträsk har vi besökt tidigare men kände för att göra en återresa då platsen är både mystisk och vacker. Förfallet fortsätter men ännu reser sig huvudbyggnaden majestätiskt över den lilla tjärnen långt ute i skogen.
I Fatmomakke kyrkby passade vi på campa på en riktig camping, samtidigt som vi kunde utforska kyrkbyn med alla dess kåtor. Spännande historia!
Det jag helst av allt ville besöka var platsen för Sveriges hemliga atombombsprogram! Visste ni ens att vi i lilla fredliga Sverige tillverkat atombomber? Nej, tänkte väl det. Inte så konstigt att ni inte vet detta. Vårt lands politiker har alltid varit bra på att linda in oss medborgare i bomull för att skona oss från verkligheten och det som sker på riktigt. Det mesta som skedde under andra världskriget och epoken Kalla Kriget är något som medborgarna inte skulle ha insyn i. Tysktågen, de av Sverige skyddade tyska malmtransporterna, Sveriges hemliga NATO-förbindelser och inte minst det hemliga atombombsprogrammet.
Atombombsprojektet kom i alla fall så pass långt att det utfördes sex stycken provsprängningar/simuleringar. Krigsmakten önskade starkt redan i slutet på 1940-talet att utrusta försvaret med dessa vapen men politiken var inte ense. Det hemligaste av alla hemliga projekt diskuterades fram och tillbaka under ett par decennier innan lösningen blev att lägga ned planerna på att bygga egna atombomber. Istället inleddes den hemliga alliansen med NATO (som består än idag). USA och NATO lovade att hjälpa oss den dagen som skiten träffa fläkten.
Hela vårt militära system anpassades efter NATO-standard. K-pist med 9 mm ammunition byttes ut mot AK4 med 7,62 mm, NATO-standard. Flygbaser förlängde start- och landningsbanorna för att kunna ta emot NATOS flyg. Våra egna Draken och Viggenplan kunde starta och landa på 400 meter så de behövde inte 1500 meter eller 2400 meters banor.
Alla radarsystem inhandlades från USA eller England, samt en del från Italien.
Listan kan göras lång men detta är en del av utbytet som skedde mot att vi inte fortsatte utveckla egna atombomber.
Kapaciteten att utveckla eget plutonium för bomber behöll vi dock fram till 1970-talet vid anläggningen Ågesta utanför Stockholm.
Uranutvinning skedde inte långt från där jag bor nämligen i Kvarntorp utanför Örebro.
Som ett riktigt antiklimax på detta spännande äventyr fick vi bittert konstatera att den superhemliga byn där atombombsprojektet höll till än idag är inom skyddsklassat område. Det går tyvärr inte att besöka platsen för denna historia och inte heller se den konstgjorda sjö som bildats efter en av de större provsprängningarna. Stora skyltar som skriker ut SKYDDSOBJEKT ser effektivt till att hålla oss utanför avspärrningarna. Det gör nästan ont i mitt hjärta att vara så nära denna historiska plats men inte få beträda dess mark och föreviga platsen med ett fotografi. Suck!
